© 2020 Claes-Göran Rosén

Förlag: BoD-Books on Demand GmbH, Stockholm, Sverige

Produktion: BoD-Books on Demand GmbH, Norderstedt, Tyskland

ISBN: 9789180073608

Till

Laila Nyberg

Innehållsförteckning

Mina Föräldrar

Jag inleder mina minnen med att presentera mina dagars upphov. Min far, Nils Hjalmar, var född i Kristianstad 1903. Hans föräldrar hette Karl och Tilda. Farfar var född Johansson, men fick namnet Rosén i militären. Han var snickare till yrket.

Min far värvade sig som 17-åring. Men efter krigsslutet 1945 tröttnade han och blev symaskinsförsäljare. Det var vid denna tid mina föräldrar träffades. De hade båda varit gifta tidigare och far hade en son och en dotter i det äktenskapet. Han fick även en son när han låg i beredskapen i Helsingborg 1940.

Min mor, Ellen, var född i Lund 1906. Hennes föräldrar hette Per och Matilda. Morfar var bagare. Han var född Pålsson och fick namnet Florén i militären.

Min mor hade två döttrar sen tidigare. Hon fick en son 1940 som dog efter några dagar.

Far hade nio syskon, två bröder och sju systrar. Han trodde i hela sitt liv att den äldsta brodern emigrerat till Amerika. Men senare forskning har visat att han befann sig på ett mentalsjukhus i Stockholm, där han avled. Detta har alltså farfar och farmor hållit hemligt för barnen.

Mor hade två bröder och en syster.

Mor utbildade sig i unga år till bokbindare, en av hennes bröder blev bagare som sin far och den andre hade egen verksamhet, Gardinspecialisten, i Malmö.

Hon hade haft det svårt som ung när hon blev med barn och 20 år gammal blev utestängd från sitt föräldrahem. Hon berättade att hon en julafton stått utanför föräldrarnas bostad med sin lilla dotter i famnen och tittat in på det storslagna julfirandet. Mormor hade vägrat att släppa in henne. Det hjälpte inte att morfar bad om nåd för henne. Hon fick gå därifrån. Hem till sitt lilla rum hon hyrde på Backarna.

Början av livet

Jag kom till världen två dagar innan midsommarafton 1949. Min mor gick igenom en svår förlossning, där jag togs ut med tång. Efteråt var hon mycket förvirrad och trodde hon fött 11 barn. Mina föräldrar bodde då på Jakobs Gränd i Arlöv. När jag kommit hem ska min far ha stått och tittat på mig och sagt: Ja, nu börjar du se ut som en människa, men fan vad du såg för djävlig ut som nyfödd. Jag blev döpt i Arlövs kyrka med min äldsta syster som gudmor. Mitt namn hade far bestämt, för han läste just då en roman, där huvudpersonen bar det namnet och honom gick det bra för. Det tyckte far om.

Från Arlöv har jag bara korta minnesglimtar, som när jag visade lekkamraterna en julklapp jag fått, ett lok av trä från Brio. Jag minns också när vi lekte med hink och spade i sandlådan på gården.

Jag minns julen när min systers make, ja hon var så mycket äldre att hon gett mig en svåger, efter några glas började stå på huvudet och gå på händerna, gå ner i spagat med ett fyllt vinglas på pannan och sen resa sig upp utan att röra vid golvet med händerna och glaset kvar på pannan, lika välfyllt. Detta skådade jag med stora ögon.

* * *

Från Arlöv flyttade vi till Vellinge, jag var två år då. Mina föräldrar hade fått jobb i betesfälten. När symaskinsaffärerna gick sämre tog de andra jobb. Jag var med ute i betesfälten. Mina minnen från den här tiden är inte många. Men jag minns att jag fick en hund, en s.k. skånsk terrier. Den döpte jag till Snoddas, efter min dåvarande idol. En dag fick Snoddas valpsjukan, så far tog in den i köket och stängde dörren. Jag hörde hur den gnydde och skällde. Jag försökte ta mig in till den, för jag tyckte synd om den. Men far höll mig tillbaka och sa: Nej, han kan skada dig. Efter någon timme blev det tyst. Och far öppnade försiktigt köksdörren och kikade in. Då var hunden död. Vi gick ut i trädgården och far grävde en grav till den, medan mor stod med hunden i famnen.

Ett annat minne jag har från den här tiden är att far tog in en huggkubbe i köket, sen gick han och hämtade en yxa och en höna. Jag följde med in i köket och far stängde dörren. Sen högg han huvudet av hönan, men förlorade greppet så den började flyga omkring i köket, utan huvud. Det var en märklig syn för en liten grabb på två år. Jag minns också att en dag när det regnade tyckte jag synd om hönsen och började bära in dem i huset, en under var arm. Eftersom det var rätt så många höns tog det en stund, men till slut hade jag fått in alla i huset, där de kacklande tycktes trivas förträffligt. Ja, de trivdes så bra att de sket ner hela rummet. Mor var inte så glad när hon kom in och såg eländet.

* * *

Efter Vellinge flyttade vi till Jerusalemsgatan. Där har jag bara svaga minnen. Mor passade farfar där, för han hade svårt att klara sig själv. Men far tyckte inte om det, för han hatade farfar. Farfar skulle ha varit mycket svår mot sin familj i fars barndom. I fyllan hade han ofta misshandlat hustru och barn.

Så far skickade farfar till sin bror i Kristianstad. När vi hälsade på där fick jag gå in till farfar och sitta i hans knä. Han hade ett långt vitt skägg som jag blev intresserad av och drog frejdigt i. Men då blev farfar förbannad och lade mig över knäna och gav mig mitt livs första kok stryk med sin käpp. Far rusade in när han hörde mina skrik och satte stopp för misshandeln. Jag var två år då.

* * *

På Jerusalemsgatan bodde en norrländsk familj som brukade ha kalas med surströmming och far hatade det, för det luktade i hela huset när de satte igång. När far var salongsberusad brukade han sjunga: Jag är en fattig speleman. En gång kom där gående utanför som sa: Därinne måste bo en fattig fan. Jag har fått berättat för mig att far fick blödande magsår och det skickades efter ambulans. När de kom hade de ingen bår med sig, så far fick gå ut till bilen. När han låg på sjukhuset hade jag vänt på hans foto och tittat på baksidan för att se var han var. Efter ett par dagar fick mor ett meddelande att far var död. Hon skyndade dit och fann att han levde. Det hade skett en förväxling med en annan patient.

En gång när far var berusad hade han satt min potta på huvudet och efter det ville jag inte använda den: För det var pappas hatt, sa jag. Det är inte mycket man minns från de första åren, utan får lita till vad som berättats av föräldrarna.

* * *

Mina föräldrar berättade för mig om tiden när de träffades. Mor bodde då på Pilgården, Johannesgatan och där bodde också en del skådespelerskor. En dag när far kom på besök dök en en av Sveriges mest kända skådespelerskor upp i korridoren, spritt språngande naken. Hon var på väg in i sin lägenhet, antagligen från ett gemensamt badrum. Oh! Utbrast hon, jag trodde inte det var karlar här.

Efter Johannesgatan flyttade mina föräldrar ihop på Grangatan. En dag var far ute och festade med kamrater och mor undrade var han blev av. Han dök upp på morgonkvisten, utan kavaj och hade tappat löständerna. Bra berusad gick han genast och lade sig, men hann berätta för mor att han vaknat upp i Atleparken.

När far somnat gick hon skyndsamt till parken och letade, men fann inget. Då fortsatte hon ner till polishuset på Värnhemstorget och skulle anmäla sakerna försvunna. Men de fanns hos polisen, så hon fick ut dem och när far vaknade kunde han klä sig i sin kavaj igen och le med tänder i munnen.

I september 1948 gifte de sig borgerligt. 16 år senare sa mor till mig att jag egentligen bara skulle bli en fläck på lakanet.

* * *

När min syster gifte sig 1950, fick jag hennes nycklar att leka med så jag skulle vara tyst i kyrkan. När de trädde fram till prästen skramlade jag glatt med nyckelknippan och skrattade högljutt så min syster stod och skämdes när hon skulle gifta sig, har hon berättat. Hon och hennes make bodde i Hindby. Hon hade en hund och en bondkatt. Katten fick ungar och min syster visade mig dem i källaren där de låg intill oljepannan. Hon berättade att de inte öppnade ögonen förrän senare och lade en unge i min famn. Jag tyckte det var ett märkligt fenomen. De hade också en motorcykel med sidovagn, DKW. Jag brukade sitta i knät på far i sidovagnen och tyckte det var skoj.

Hösten som aldrig glömdes

Jag var tre år när vi flyttade till Sallerupsvägen 5 och jag minns hösten 1954 mycket väl. Jag var 5 år och kylan bet i kinderna när jag steg ut på gården från vår trappingång och såg bort mot portgången där min lekkamrat, Mona, bodde. Mitt på gården stod piskställningen för mattor, bakom den låg torrdassen i rad, jag minns inte hur många det var.

Under dessa fanns tvättstugan ett antal trappor ner. Längst in på gården, till vänster, några meter från dassen låg pissoaren, sidan om den stod soptunnor.

Till slut kom Mona ut och jag var entusiastisk att få visa henne vad jag lärt mig dagen innan.

Kom här, sa jag och ledde henne in bakom pissoaren. Det är en lek, sa jag, där man ska klä av varandra. Jag började ta av henne vantarna, men då sprang hon skrikande därifrån. Jag blev rädd och hoppade upp på en soptunna och över muren bakom, in på andra gården. Där mötte jag vaktmästaren som jag bugade artigt för. Jag gick ut på gatan och fram till vår portingång.

När jag steg in i lägenheten var Mona och hennes mamma där. Min mor såg mycket ilsken ut och sa till mig: Kom hit, nu ska du få stryk så Mona ser det.

- Vad har jag gjort? Frågade jag.

- Det ska du snart bli varse, svarade hon.

Hon drog ner mina byxor och kalsonger, lade mig över knäna. Hon hade en hårborste i handen. Hon vände sig till Monas mamma.

- Jag måste använda baksidan på den här, annars får jag så ont i handen, sa hon.

Därpå började hon slå, mycket hårt.

Jag gallskrek givetvis och Mona såg skräckslagen ut och rusade ut ur lägenheten. Efter tio hårda rapp slutade hon och Monas mamma lämnade lägenheten. Nu var ju rättvisa skipad.

Jag gick in i sovrummet, lade mig och funderade på vad jag gjort. Jag förstod ju inte som femåring att det jag gjort var fel.

Inte förrän 55 år senare, när detta gnagt i mig hela livet, förstod jag sammanhanget. Då mindes jag hela händelseförloppet. Jag hade dagen innan sett min far göra så, men om det var mor eller en grannkvinna minns jag inte.

Efter ett par dagar kom far hem från en affäsresa och jag sa till honom.

- Mamma slog mig.

- Ja, du ska vara snäll, svarade han.

Bakom honom, i köksöppningen, stod mor och blängde hatiskt på mig. Då förstod jag att man ska klara sig själv och inte tala om sina problem.

Gården var vår vanliga lekplats på den här tiden och en morgon fick jag syn på en trehjuling som tappat ena bakhjulet. Men det hindrade inte mig från att sätta mig på den och cykla runt gården på de återstående två hjulen. Jag fick upp en bra fart och fick för mig att jag skulle cykla så nära trappan till tvättstugan, som möjligt. Det gick bra de första gångerna.