SAGA Egmont
Urspårade och andra noveller
är översatt från ryska Walborg Hedberg
Copyright © 1956, 2017 Maksim Gorkij og Lindhardt og Ringhof Forlag A/S
All rights reserved
ISBN: 9788711664025
1. e-bogsudgave, 2017
Format: EPUB 2.0
Denne bog er beskyttet af lov om ophavsret. Kopiering til andet end personlig brug må kun ske efter aftale med Lindhardt og Ringhof samt forfatter.
lindhardtogringhof.dk
Lindhardt og Ringhof Forlag A/S, et selskab i Egmont
(1868—1936)
En gång i sin ungdom mycket överskattad som författare, senare på ett märkligt sätt samlad till ett stort självbiografiskt verk om det Ryssland han upplevat under sitt skiftesrika liv, den förste klassmedvetne proletären i rysk litteratur, Lenins strängt påpassade vän under de första åren efter bolsjevikrevolutionen, då han modigt framträdde som kulturvärdenas väktare, och slutligen den nya ryska diktningens samlande kraft och profet — se där bilden av Maksim Gorkij i några få drag.
Denne Aleksej Maksimovitj Pesjkov, vars första steg på författarbanan vid tjugofyra års ålder var förbunden med att han antog pseudonymen Maksim Gorkij (gorkij = bitter), kom från mycket enkla förhållanden, det torde inte vara obekant för många litteraturläsare i Västeuropa. Fadern var en tapetserare i Nizjnij Novgorod — sedan 1932 Gorkij, uppkallad efter sin store son. Den allt annat än framgångsrike hantverkaren dog när sonen var fem år gammal, och pojken växte upp i sin morfars, färgarmästaren Kirsjins hus, där det till en början rådde något av ansenligt välstånd och där samtidigt »den gamla goda tiden» levde kvar, med en tyrannisk husfar, vars hustru var oändligt tålmodig och tog emot både hugg och slag. Här spirade hos dottersonen redan tidigt en kraftig motståndsanda, och hans unga sinne fylldes av hat mot detta tålamod och denna undergivenhet, ett hat som skulle växa sig allt starkare, när unge Aleksej kom ut i världen.
Och det dröjde sannerligen inte länge förrän detta inträffade. Aleksejs morbröder skötte om att det rutschade hastigt neråt med färgarfamiljens välstånd, och pojken blev ett besvärligt påhäng, som måste ur vägen. Han var nio år när han sattes i skomakarlära, och inte många månader senare var han redan på väg bort från födelsestaden för att tjäna sitt bröd bäst han kunde. Under femton år drev han omkring från plats till plats, han arbetade i en ikonmålares verkstad, han gjorde många resor ner och upp för den mäktiga Volga som diskpojke på en flodångare, han hade plats hos en kringelbagare i Kazan, han var sjåare i Odessa och järnvägsarbetare i Tiflis — för att nämna de främsta etapperna under hans vandrings-och läroår.
Det var i Tiflis, Georgiens huvudstad i Kaukasien, som namnet Maksim Gorkij 1892 för första gången sågs i tryck, under den lilla berättelsen Makar Tjudra, som tidningen Kavkaz tyckte var lämpad för publicering, närmast därför att den handlade om en så romantisk zigenarkärlek. I själva verket hade den vagabonderande autodidakten gått och burit på ett bagage av utpräglat romantisk prägel. Det hade börjat med de sagor och folkvisor hans mormor lärt honom, och i fortsättningen hade han under uppväxtåren haft en sömmerska att tacka för att han blivit fullproppad med fransk bulevardromantik — översättningsromaner av märken som Xavier de Montépin, Alexandre Dumas d.ä.. och en hel del andra.
Man finner ett starkt inflytande av denna lektyr i de noveller han under nittiotalet strödde omkring sig i så rikt mått och som med ett slag gjorde honom berömd och rentav förskaffade honom världsrykte. Man har nu, med tidsavståndet mellan oss och Gorkijs ungdomsdiktning, inte så lätt att förstå den hänförda beundran man i Västeuropa hyste för denne författare, som man ställde vid sidan av en Dostojevskij och en Tolstoj. Gåtans lösning finner man måhända i den skarpa analys av Gorkijs diktning som gjorts av professor Nikolaj Arsenev och där han på ett övertygande sätt påvisar att den forne hantverkarsonen från Nizjnij Novgorod i själva verket — i motsats till vad den dåtida europeiska kritiken trodde — hade inom sig så ytterst lite av det typiskt ryska. Och Tolstoj, som dock hyste den största aktning för sin unge diktarbroders talang, skrev också en gång till honom: »Ni är till ert väsen egentligen inte ryss. Ni tänker inte ryskt.» Det är i detta sammanhang nog med att hänvisa till två så väsentliga omständigheter som Gorkijs totala brist på religiös känsla — han var en typisk rationalist — och hans förakt för den ryske bonden.
När denne »man av folket» trädde fram ur dess djupa skikt och målade upp bilder av sitt och dess liv, var det inte heller bönder som spelade en positiv roll i dem, utan representanter för städernas proletariat. I denna egenskap av de »urspårades» tolkare var han visserligen inte den förste i rysk litteratur, han hade en ganska märklig föregångare i Vladimir Korolenko, men skillnaden var den att Korolenko behandlade sina gestalter som den utomstående betraktaren, medan Gorkij var — eller kände sig — som en av dem. Den äldre författaren, som vid Gorkijs debut redan hade en stark litterär position, tog honom under sina vingars skugga och banade hans väg till berömmelsen. Korolenko gjorde också allt vad han kunde för att avleda den falska romantik som envist följde med skildringarna. Men betecknande är att det som i själva verket på ett alldeles särskilt sätt öppade Gorkinjs ögon för vad en sann framställning av verkligheten var i motsats till rövarromantiken, det var en rysk översättning av Balzacs Eugénie Grandet, som en vacker dag föll i hans valkiga händer.
På dessa vägar fann Gorkij under de sjudande nittiotalsåren det som skulle bli högst väsentligt i hans litterära skapande. I alla dessa berättelser om vagabonder, »barfotingar», tiggare, tjuvar och över huvud »människor som varit» frigjorde han sig alltmer från sina romantiska tendenser, och när hans noveller mot slutet av decenniet kom ut i bokform — den ena volymen och upplagan efter den andra — hade han nått fram till en stark objektiv realism, som skänkte dessa bilder ur samhällets mest föraktade lager en alldeles särskild lyskraft. Det är att märka, att Maksim Gorkij alls inte framställer dessa urspårade som beklagansvärda existenser, som kröp i stoftet för att få det orättvisa samhällets medlidande. De är tvärtom människor som är medvetna om sitt människovärde och hyser ett stolt förakt för dem som har det bättre i världen. De är visserligen rena anarkister och protesterar till synes bara för protestens egen skull — här lever pojken Aleksej Pesjkovs motståndsanda upp. Men sådana den mognande diktaren småningom förmår framställa dem, som mindre löst filosoferande källarfigurer och alltmer mänskligt levande gestalter, bildar de tillsammantagna en i rysk diktning fullkomligt ny socialt medveten miljö, som verkar befriande efter åttitalets reaktionärt påverkade pessimism. På samma gång finner vi här en anknytning till marxismen, som försiktigt började slå rot i det ekonomiskt omvandlade ryska samhället och vars förste representant inom litteraturen var just Maksim Gorkij.
Man kan visserligen inte säga, att marxismen verkade befruktande på diktaren Gorkijs alstringskraft. Samtidigt som han nådde höjdpunkten i sin novellistik, spände han vid sekelskiftet sina krafter på två nya arenor. Han försökte sig som dramatiker och han hade stora ambitioner som romanförfattare. Den enda av hans pjäser som röjde en viss dramatisk talang var På bottnen (1902, vars tyska översättning färgat av sig i det svenska Natthärbärget), men för dess framgång kunde han nog främst tacka två geniala iscensättare: Stanislávskij och Reinhardt — den senare trollade fram ur dess ljusdunkel något som helt enkelt blev en skimrande världssensation. Den som sett stycket i senare versioner kan knappast finna något annat i det än en svagt dramatiserad novell om förkomna individer i gammal Gorkijstil. Sin första roman, Foma Gordejev, publicerade han 1899 i den marxistiska tidskriften Zjizn, men varken den eller dess efterföljare — däribland den ganska kända sociala skildringen En mor, 1907 — gjorde hans talang någon rättvisa, och det såg under mer än ett decennium ut som om han höll på att dö sotdöden som författare.
Däremot fann han utlopp för sin handlingskraft som politisk skriftställare och var efter revolutionsutbrottet 1905 redaktör för den socialdemokratiska tidskriften Novaja Zjizn — ett kort mellanspel som vid den stolta revolutionens sammanbrott slutade med att han måste lämna Ryssland. En resa till Amerika tillsammans med sin icke lagvigda maka, skådespelerskan Andrejeva, gav inte något annat resultat än en yankeereaktion i form av en obehaglig bojkott — och en i ganska grälla toner skriven skildring av intrycken från New York, Gule djävulens stad. Så slog sig den honorarmätte proletären ner i en magnifik villa på Capri, och det var ganska tyst omkring honom, ända tills världen slogs med häpnad då han 1913 sände ut första delen av sina levnadsminnen, Min barndom. Den följdes fyra år senare av andra delen, Bland främmande människor, och inom tio år, 1923, var serien fullbordad med Mina universitet.
Emellertid hade Maksim Gorkij vid första världskrigets utbrott fått tillfälle att återvända till Ryssland, och han hälsade bolsjevikrevolutionen 1917 med hänförelse. På samma gång bekämpade han i sin återuppståndna tidskrift den terror som följde, höjde modigt mänsklighetens baner och slöt en fred med vännen Lenin, som gjorde det möjligt för honom att rädda kulturvärden och mången författares och vetenskapsmans liv. »Förmår revolutionen inte ögonblickligen sätta i gång med ett kulturarbete i detta land med anspänning av sina yttersta krafter», skrev han i sin tidskrift redan i juli 1917, »då har den varit förgäves och vi är ett folk utan livskraft och existensberättigande.» Det arbetet utförde han med sådan oförbehållsamhet, att bolsjeviken från 1905 nu fick öknamnet »proletariatets förrädare». Och 1921 måste han för andra gången lämna sitt fosterland. Den officiella orsaken var att han skulle vårda sin vacklande hälsa, men den som då sammanträffade med honom i Helsingfors på väg ner till Tyskland och Italien kunde inte stanna i tvivelsmål om att det var fråga om en regelrätt landsförvisning.
En försoning med sovjetledarna efter Lenins död förde Maksim Gorkij ännu en gång hem till Ryssland, då han 1928 fyllde sextio år, och nu blev han mottagen så som få har blivit mottagna av sitt folk, och inom kort var han i full färd med att i ledande ställning arbeta för kulturens utveckling i Sovjetunionen. Hans verk var det till stor del att det kaos som rådde inom den ryska litteraturen förvandlades till en konsolidering av de splittrade krafterna och att de proletära och icke-proletära författarna, som dittills bekämpat varandra med stor hätskhet, 1932 försonades i ett stort gemensamt förbund med ett enhetligt program. Man kan vara av olika åsikt om de lösenord Gorkij uttalade vid den första allryska författarkongressen 1934 — den andra ägde rum först tjugo år senare — då han i sitt öppningstal proklamerade den socialistiska realismen som all ny rysk diktnings oavvisliga kännetecken i motsats till den individuellt färgade »kritiska realism» som präglat den förrevolutionära litteraturen. Men ingen torde kunna förneka den betydelse som den forne vagabonden fick under de sista åtta åren av sitt liv för utvecklingen av den sovjetryska diktningen i egenskap av outtröttlig litterär rådgivare, danare av nya författarpersonligheter och språkrensare. Det är svårt att finna ett motstycke till denne ende mans arbete och auktoritet i ett jätterike.
Mindre imponerande är den författarverksamhet han återupptog under dessa år och som bland annat omfattade ett par svaga dramer och framför allt den långrandiga jätteromanen Klim Samgins liv, som i sitt ofullbordade skick omfattade fyra stora volymer. Maksim Gorkij var inte någon dramatiker, och han saknade den kompositionsförmåga som krävs av en romanförfattare. Men det finns två tungt vägande element i hans verk som alltid kommer att leva. En gång lyckades han med det som han aldrig kunde i sina romaner — att skapa ett litterärt mästerverk av monumentala dimensioner. Det var när han skrev den redan nämnda självbiografiska trilogin Min barndom, Bland främmande människor, Mina universitet. Det var aldrig hans mening att skriva memoarer i vanlig bemärkelse, och detta verk har även blivit något enastående i fråga om levande skildringar av människor diktaren mött på sin växlingsrika bana — älskade människor från barndomen som den fromma mormodern, stora män som Tolstoj, en brokig samling av folk från olika samhällsskikt, alla samlade till en underbar bild av det som var Maksim Gorkijs Ryssland. Här har den mogne diktaren också skänkt mycket i djupperspektiv av det han inte var mäktig att levandegöra i sina ungdomsnoveller. Men det hindrar inte att vi bland allt det slam som sjunkit till bottnen i denna stormupprörda flod finner många dyrbara skatter. Maksim Gorkij var född novellist, och i äldre år gjorde han i själva verket många lyckade försök att pressa samman en roman, så att kvar blev bara novellens kärna, omgiven av levande miljöbilder. Hur kritiskt vi än nödgas se på mycket av det han kastade ut i världen på nittiotalet, kan vi inte förneka att han då berikade världsnovellistiken med många mästarprov.
I föreliggande urval, som gjorts av Jan Elfgren på basen av den svenska Gorkijupplaga Johannes Edfelt redigerade efter diktarens död, återfinner vi av hans tidigaste berättelser, skrivna under åren 1892—1896, dels det redan berörda förstlingsverket Makar Tjudra, dels en av Gorkijs mest kända noveller, Konovalov, som återspeglar minnen från hans tid som bagarlärling i Kazan och där han med en landstrykare som språkrör ger uttryck åt sin opposition mot det eländiga samhälle han levde i.
I fråga om skildringens bredd och den skarpa teckningen av de enskilda individerna står den 1897 skrivna berättelsen Urspårade i en klass för sig i Gorkijs novellistiska författarskap. Vi konfronteras här med samma miljö som diktaren senare i scenisk form målade upp i På bottnen. En av Gorkijs konstnärligt bäst utformade skildringar ur samma miljö är den korta berättelsen Tjugusex och en, skriven 1899.
Till slutet av nittiotalet hänför sig också den psykologiskt raffinerade bild av en gåtfull, animalisk rysk kvinnotyp som tecknats i Malva, fastän novellen på samma gång i sin romantiska livssyn och naturlyrik anknyter till den unge Gorkij. Ett obestridligt psykologiskt mästerskap ådagalägger diktaren slutligen också i Kain och Artem, en studie över förhållandet mellan den svage i gestalten av en judisk kramhandlare, och den starke, slagskämpen som är herre på sin gata, mellan förtryck och våld, list och kroppslig övermakt.
Det synes mig som om detta urval skulle ge en både fyllig och rättvis bild av det bästa i Maksim Gorkijs novellkonst.
Hjalmar Dahl
Förstadsgränden består av två rader eländiga, tätt hopträngda envåningskyffen, som gör ett ytterst jämmerligt intryck med sina sneda väggar och bågnade fönster. De förvittrade taken på dessa människoboningar, som blivit grundligt gnagda av tidens tand, är lagade med barkbitar och bevuxna med mossa, vilket ger dem ett brokigt utseende. Här och där reser sig höga stänger med starholkar över dem, och förvildade vide- och fläderbuskar sprider en njugg skugga med sitt dammiga lövverk, som utgör den enda grönskan i det av armod märkta förstadskvarteret.
Likt ängsliga kaniner bligar de små kyffena på varandra genom sina dunkla, av ålder grönskiftande fönster. Mittpå gatan slingrar sig i mångfaldiga bukter gropiga hjulspår uppför berget. Här och där ligger gräsbevuxna högar av grus och allt möjligt bråte — lämningar efter eller ofullbordade anläggningar till de dammbyggnader, genom vilka grändens invånare en gång förgäves sökt dämma för de floder av regnvatten, som strömmar ned från den övre staden. Där uppe på bergåsen ligger vackra stenhus dolda i välskötta trädgårdars täta grönska, kyrktorn reser sig högt mot den blå himlen, och deras förgyllda kors glänser klart i det bländande solskenet.
I regnväder uttömde staden all sin smuts, under torka allt sitt damm ned genom gränden. Alla dessa små snuskiga kyffen såg också ut som om de av en jättehand blivit nedvräkta från bergstoppen likt onyttiga sopor, som man inte hade bruk för där uppe. Bergssluttningen var som översållad med dessa mot marken tillplattade halvruttna baracker, som genom sol, damm och regn fått den smutsgrå färg, som är egenartad för gammalt trä.
Vid ändan av gränden stod, liksom uteslutet ur stadens gemenskap och förvisat hit till foten av berget, ett långt tvåvåningshus, som efter sin siste, utan arvingar avlidne ägares död kommit i stadens ägo och av denne blivit sålt åt köpmannen Petunnikov. Det var det sista i huslängan, sedan utbredde sig ett öppet fält, som ungefär en halv verst1 från huset stupade brant ned mot floden.
Den stora, urgamla byggnaden stack av mot hela omgivningen genom sin påfallande dystra prägel. Den lutade snett och vint, av fönstren hade inte ett enda bibehållit sin ursprungliga regelbundna form, och glasrutorna i de trasiga ramarna hade dyvattnets smutsigt grönaktiga färg. I mellanrummen mellan fönstren syntes djupa springor och mörka fläckar efter den avfallna rappningen. Det var som om tiden i dessa hieroglyfer nedskrivit husets historia på dess egna väggar. Taket, som sänkte sig djupt ned mot gatan, förhöjde ännu mera det bedrövliga intrycket, ty det såg alldeles ut som om det hukade sig ner mot marken för att ödmjukt emotta dödshugget, som skulle förvandla det helt och hållet till grus, till en formlös hög av murkna spillror.
Gårdsporten stod öppen — den ena porthalvan hade ryckts loss ur gångjärnen och låg på marken, och i springorna mellan dess ribbor stack gräset upp: det betäckte hela den stora ödsliga gården. Längst bort på gården stod en liten låg byggnad, svart av sot, med ett endast åt gårdssidan sluttande plåttak. Huset självt var obebott, men i gårdsbyggnaden, som förut tjänstgjort som smedja, hade före detta ryttmästaren Aristid Fomitj Kuvalda inrättat ett natthärbärge.
Det inre av härbärget utgjorde en mörk, långsträckt håla av fyra famnars bredd och tio famnars längd, endast upplyst från ena sidan av fyra små fyrkantiga fönster och en bred dörr. De orappade tegelväggarna var svarta och nedrökta, och likadant var taket, som var gjort av bottnen på en gammal båt. Mitt i rummet, på samma plats där smedjehärden förr varit, stod en väldig spis, och runtomkring den och utmed väggarna sträckte sig breda britsar, på vilka det låg högar av alla möjliga lumpor — nattgästernas sängkläder. Det luktade rök av väggarna, fukt av det leriga golvet, svett och snusk av trasorna på britsarna.
Ägaren av natthärbärget hade sin plats ovanpå spisen, och britsarna omkring denna var hedersplatserna för de gäster, som åtnjöt ryttmästarens särskilda ynnest och vänskap. Dagarna tillbragte herr Kuvalda vid ingången till härbärget i ett slags stol, som han själv förfärdigat av tegelstenar, eller också på Jegor Vavilovs krog, som låg mittemot Petunnikovs hus. Hår plägade ryttmästaren inmundiga sin middag och ta sig en sup.
Innan Aristid Kuvalda hyrde detta hus, hade han innehaft ett kommissionskontor i staden. Gick man ännu längre tillbaka i hans förflutna, fick man veta, att han rått om ett tryckeri. Innan han rått om detta, hade han, som han uttryckte sig »helt enkelt — levat! Och levat lusteliga, fan ta mig! Jag förstod att leva, det kan jag lugnt säga!»
Ryttmästaren var en högväxt, bredaxlad man omkring femtio år, med ett koppärrigt, av dryckjom rödbrusigt ansikte och stort smutsgult helskägg. Han hade stora grå ögon, som blickade käckt och förnöjt omkring sig, och en djup basröst, som liksom rullade i strupen. Nästan alltid hade han en tysk porslinspipa med böjt skaft i munnen. Då han blev arg, spände han ut näsborrarna på sin stora eldröda örnnäsa, och det ryckte i hans läppar, varvid två rader stora gula tänder, riktiga vargtänder, blev synliga. Han hade påfallande långa armar och haltade; ständigt gick han klädd i en trasig och smutsig officerskappa, en flottig militärmössa med röd rand men utan skärm och ett par gamla bristfälliga filtstövlar, som räckte honom ända till knäna. Om förmiddagarna hade han regelbundet förskräckliga kopparslagare, medan åter aftonen merendels fann honom i den glada stämningen av ett lätt rus. Riktigt drucken kunde han aldrig bli — hur mycket spirituosa han än inmundigade förlorade han aldrig helt och hållet sin glada jämvikt.
Om kvällarna, då han satt med pipan i munnen i sin tegelstensstol, brukade han motta härbärgets gäster.
— Vem är du? frågade han då den avsigkomna och betryckta individ, som närmade sig honom och som av superi eller någon annan giltig orsak blivit förvisad från staden.
Nykomlingen gav den begärda upplysningen.
— Har du något officiellt papper, som bekräftar ditt sladder?
Papperet, ifall det nu fanns något sådant, lämnades fram åt ryttmästaren. Han stoppade det vanligen i bröstfickan, utan att ta vidare notis om innehållet, och sade:
— Det är bra. För en natt kostar det hos mig två kopek, för en vecka tio och för en månad trettio. Ge dig av in och skaffa dig en plats — men inte en, som redan är upptagen, för då blir det smörj av. Mina hyresgäster låter inte huttla med sig.
— Kan jag inte hos er få te och bröd eller något annat att äta? frågade i regel nykomlingen.
— Jag kommersar bara med väggar och tak — för vilka jag själv måste betala den där skurken till värd, köpmannen av andra gillet, Judas Petunnikov, fem rubel i månaden, förklarade Kuvalda i affärsmässig ton. Och hit kommer bara sådant folk, som inte vet vad lyx vill säga. Men om du är van att kalasa alla dar, så finns det en spisningslokal här mittemot. Bäst vore dock, att du lade bort den där dåliga vanan, min son. Du är ju ingen förnäm herre — vad ska du då med mat att göra? Sug på ditt eget späck, det är mycket förståndigare!
Dessa och liknande yttranden, som alltid framfördes i en överdrivet sträng ton, men med leende ögon, förskaffade i förening med hans uppmärksamma behandling av sina hyresgäster ryttmästaren stor popularitet bland stadens fattiga befolkning. Icke sällan hände det, att någon av hans forna nattgäster, som lyckats arbeta sig upp igen och fiffa upp sin yttre person en smula, kom in på gården för att göra en liten påhälsning hos Aristid Kuvalda.
— God dag, ers välborenhet! Hur står det till?
— Tack, det knallar och går. Nå, vad är det frågan om?
— Jag är visst inte igenkänd?
— Nej, inte precis …
— Men har ni då alldeles glömt …? Jag bodde ju i vintras en hel månad här hos er! Då när den stora razzian var och tre stycken blev knipna …
— Bah, käre vän, sådant händer ofta under mitt gästvänliga tak!
— Nå, du store! … Ni gjorde då ett sådant skoj med poliskommissarien.
— A seså, dra åt skogen med alla dina hågkomster — säg rentut, vad du vill?
— Får jag inte lov att bjuda på något? Medan jag bodde här hos er, trakterade ni mig ofta med ett och annat …
— Tacksamhet bör alltid skattas högt, käre vän, i synnerhet som man så sällan träffar på den hos människorna. Du är en bra gosse, och om jag också inte kommer ihåg dig, så vill jag i alla fall gärna dricka med dig för din vidare framgång i livet.
— Och ni är alltjämt densamme och håller på med era lustigheter!
— Vad ska man annars ta sig till bland sådana galgfåglar som ni?
De följdes åt över till grannen Vavilov, och det hände merendels, att ryttmästarens före detta skyddsling under det nu följande dryckeslaget, som stundom varade ända till dagen därpå, åter blev av med allt det lilla han hade och på nytt måste ta sin tillflykt till Kuvaldas natthärbärge.
— Herre min skapare! utbrast han då, nu står jag alltså igen under ers välborenhets kommando! Vad ska jag nu ta mig till?
— Du kan inte precis skryta med din ställning, men därför behöver du inte jämra dig, resonerade ryttmästaren. Man ska bara bevara sitt jämnmod i alla förhållanden och inte förbittra livet för sig med överflödigt filosoferande. Att filosofera är alltid ett tecken på dumhet, och att filosofera, när man har kopparslagare, är den värsta dumheten av alla. Mot kopparslagare hjälper bara brännvin — inte samvetsagg och tandagnisslan! Se här har du tjugu kopek, gå efter ett kvarter brännvin, för fem kopek lungmos, ett skålpund bröd och två gurkor. När vi väl har fått något till livs, ska vi grundligt överlägga om ställningen …
Denna överläggning ägde vanligtvis rum först då också ryttmästaren gjort av med varenda kopek av den tre- eller femrubelsedel, han kallat sin, då den tacksamme klienten uppenbarade sig.
— Så har vi då alltså lyckligt hunnit fram till målet, förklarade nu ryttmästaren. Och sedan vi nu har festat oss totalt läns, ska vi försöka att slå in på nykterhetens och dygdens väg … En vis man har sagt: den som icke syndar, gör icke heller bot, och den som icke gör bot, kan icke frälsa sin själ. Det första har vi redan undangjort, botgöringen tjänar inte mycket till … låt oss alltså med ens gå över till frälsningsverket! Bege dig ner till floden, min unge vän, och skaffa dig arbete! Och ifall du inte är riktigt säker på dig själv, så be arbetsgivaren hålla inne avlöningen åt dig eller lämna den i förvar åt mig. När vi så har samlat ett litet kapital, köper jag dig ett par byxor och vad du annars kan behöva för att se ut som en ordentlig människa och en anspråkslös, av ödet förföljd jordepilgrim. Med hela byxor på benen kan du göra karriär. Framåt marsch!
Med ett stilla leende över ryttmästarens visa tal begav sig skyddslingen ner till floden för att låta leja sig som bärare. Han begrep visserligen icke stort av den kvickhet, som låg i Kuvaldas utläggningar, men han såg framför sig talarens muntra ögon, kände den friska fläkten av hans ord och visste, att han i Aristid Kuvalda hade en kraftig arm, som i nödfall skulle stödja honom. Och i själva verket lyckades han tack vare ryttmästarens stränga uppsikt efter en eller två månaders tungt arbete åter komma ett trappsteg upp över den nivå, till vilken han sjunkit genom samme ryttmästares välvilliga bistånd.
— Nå, ser du, käre vän, sade Kuvalda, efter att ha mönstrat sin utarmade skyddsling med en kritisk blick, nu har vi alltså byxor och jacka. Det är av stor betydelse — lita på min erfarenhet! Så länge jag hade ett par hela byxor, gällde jag för att vara en hygglig karl där uppe i staden, men när byxorna började på att hasa av mig, kom också jag på hasorna och måste ge mig av från staden hit ned på sluttningen. Människorna, ser du, min kära dumsnut, bedömer allt bara efter den yttre formen — tingens inre kärna blir, tack vare deras medfödda enfald, förborgad för dem. Lägg det på minnet, betala mig hälften av din skuld och gack i frid. Gack och sök — så ska du också finna!
— Och hur mycket är jag då skyldig er, Aristid Fomitj? frågade skyddslingen en smula oroligt.
— En rubel och sjuttio kopek. Betala mig rubeln eller de sjuttio kopeken, vilket du vill; resten ger jag dig anstånd med, tills du har förtjänat lite mera … eller gärna för mig stulit lite mera än vad du nu har.
— Tackar ödmjukast för er nådiga välvilja, utbrast skyddslingen rörd. Vad ni ändå är för en präktig människa! Herregud, att ni skulle bli så illa tilltygad av livet … Fan anamma, vad ni skulle blivit för en bjässe, om ni kommit på er riktiga plats!
Ryttmästaren kan nu en gång icke låta bli att komma med vältaliga sentenser:
— På min riktiga plats? Vad menar du med det? Ingen känner sin rätta plats här i livet, alla tränger vi oss in i ett falskt ok. Judas Petunnikov till exempel, köpmannen, han hör hemma i tukthuset, och han spatserar omkring på gatorna mittpå ljusa dagen och sysslar till på köpet med planer att grundlägga en fabrik. Vår skollärare skulle leva vid sidan av en söt hustru och ett halvt dussin barn! — och han går här och driver omkring krogen. Eller du till exempel — du söker en plats som betjänt eller kypare, och så ser jag, att du passar mycket bättre till soldat ty du är inte dum, är uthållig och har sinne för disciplin. Så står det till med den saken, min son. Livet blandar oss om varandra som spelkort, och endast av en ren slump och för kort tid råkar vi ibland på vår rätta plats! …
Stundom var dylika avskedstal endast inledningen till ett nytt krogbesök, varvid såväl ryttmästaren som hans skyddsling gjorde av med sina sista slantar. Men dessa återfall störde för övrigt icke på minsta vis det goda förhållandet mellan parterna. Sålunda var det med den av Aristid Formitj omnämnde skolläraren, som endast kravlade sig upp för att genast åter förfalla till sitt förra tillstånd. I fråga om intelligens stod han ryttmästaren närmast av alla hyresgästerna, och måhända hade han denna omständighet att tacka för att han icke mer förmådde resa sig, sedan han väl en gång blivit gäst i natthärbärget.
Han var den ende, med vilken Aristid Kuvalda kunde filosofera, utan att nödgas befara att icke bli förstådd. Ryttmästaren visste också att värdera detta, och då den åter en smula på fötter komne skolläraren gjorde min av att lämna sitt logi och hyra sig något kyffe i staden för de par slantar han förtjänat, ledsagade Aristid Kuvalda honom ut med så sorgmodig min och var så frikostig på melankoliska tirader, att de bägge två ofelbart styrde kosan till Vavilovs krog och lade ner sina rikedomar i brännvin.
Sannolikt ställde Kuvalda med flit så till, att skolläraren trots den redligaste vilja aldrig kom därhän att skiljas från härbärget. Hur skulle också Aristid Kuvalda, en man av adligt stånd och bildning, ur vars yttranden ännu ofta spår av en bättre uppfostran lyste fram, och som genom sitt mångskiftande liv lärt sig tänka en smula självständigt — hur skulle han kunna låta skilja sig från en person, som i andligt avseende var tämligen jämbördig med honom? Redan av medlidande med sig själv kunde han det icke.
Skolläraren hade en gång varit anställd vid ett seminarium i en stad vid Volga, men av ett eller annat skäl blivit avlägsnad från skolan. Sedan hade han haft plats som bokhållare i en läderfabrik, men höll icke heller länge ut med det. Han blev privatbibliotekarie, prövade också ett par andra sysselsättningar, tog en juridisk examen, förföll slutligen till superi och kom till ryttmästaren. Han var stor till växten, gick starkt framåtlutad, hade en lång spetsig näsa och var alldeles flintskallig. Ur det magra gula ansiktet med den kilformiga hakan blickade ett par stora, djupt liggande, oroligt svårmodiga ögon, och mungiporna var resignerat nerdragna. Vad han behövde för att tillfredsställa sina levnadsbehov eller snarare sitt dryckenskapsbegär förtjänade han som notisjägare för lokaltidningarna. Det var icke sällan han fick ända till sina femton rubel i veckan. Då lämnade han pengarna åt ryttmästaren och sade:
— Nu är det nog —jag återvänder till kulturens sköte. Ännu en vecka vill jag arbeta, sedan skaffar jag mig ett nytt kvarter och så heter det: Addio, mio caro!
— En högst lovvärd föresats, min käre Filipp! Jag kan endast av uppriktigt hjärta prisa ditt beslut, och jag ska inte heller på hela veckan bevilja dig en enda sup, förkunnade ryttmästaren i strängton.
— Det ska jag vara dig mycket tacksam för. Tänker du verkligen inte … inte ge mig en droppe?
Ryttmästaren hörde i hans ord en skygg bön om mildring av den stränga domen och sade ännu strängare:
— Inte en droppe — om du också bölar som en tjur!
— Nå, som du vill, suckade skolläraren och begav sig ut på jakt efter notiser. En eller högst två dagar senare satt han så alldeles maktlös och förbi, pinad av ett våldsamt begär, i någon vrå, kastade sorgsna bedjande blickar på ryttmästaren och väntade i ångest och bävan på att vännens hjärta skulle vekna. Ryttmästaren tog på sig en sträng min och höll ironiska tal om karaktärslöshet, det djuriska dryckenskapsbegäret och andra ämnen, som passade in på föreliggande fall. Man måste göra honom den rättvisan, att han ärligt lät hänföra sig av sin roll som mentor och sededomare — men härbärgets stamkunder förhöll sig tämligen skeptiska gentemot hans straffpredikningar och menade med en uttrycksfull sidoblick:
— Hör på den räven bara! Så knepigt han drar sig ur klämman! Jag sa dig det ju, men du ville inte höra på mig — skyll nu dig själv!
— En äkta soldat, ers välborenhet — tänker redan på reträtt, när han marscherar framåt!
Skolläraren sökte nu stänga in den hjärtlöse vännen i någon mörk vrå, hakade sig skälvande fast i hans smutsiga kappa och såg honom in i ansiktet med en outsägligt tragisk blick, under det han förde tungan över sina torra läppar.
— Står inte ut längre? frågade ryttmästaren vresigt.
Skolläraren bekräftade hans förmodan med en stum nick, varpå han lät huvudet maktlöst sjunka ner på bröstet.
— Håll ut en dag till — kanske går det över, menade Kuvalda.
Skolläraren skakade sorgset på huvudet med hopplös min. Aristid Fomitj såg, att vännens hela långa, utmärglade gestalt formligt skälvde av åtrå efter det älskade giftet, och han stack handen i fickan efter pengar.
— I de flesta fall, sade han, som om han försvarade sig mot en okänd anklagare, är det fåfängt att kämpa mot sitt öde.
Men om skolläraren verkligen härdat ut en hel vecka, uppstod mellan honom och Aristid Fomitj en rörande avskedsscen, vars final vanligen utspelades på Vavilovs krog.
Skolläraren lade för övrigt icke ner alla sina pengar i spirituosa — minst hälften förslösade han på barnungarna i gränden. De fattiga stackare, som bodde här, var rikt välsignade med barn — från tidigt på morgonen till sent på kvällen vältrade sig hela svärmar av smutsiga, halvt utsvultna och halvnakna ungar i gatudammet. Man plägar kalla barnen jordens »levande blommor», men här i denna eländets gränd var blommorna vissnade i förtid, då de spirade upp på en mark, som saknade friska safter.
Allt detta småfolk samlade nu skolläraren ofta omkring sig, och efter att ha köpt semlor, ägg, äpplen och nötter, gick han med dem ut på fältet neråt floden. Där slog de sig ner på marken, mumsade först begärligt i sig allt vad skolläraren haft med sig åt dem och roade sig sedan med alla möjliga lekar, varvid de fyllde luften på en versts omkrets med sitt sorglösa stoj och skratt. Drinkarens långa, magra gestalt tycktes krympa ihop bland alla dessa småttingar, som behandlade honom högst förtroligt, alldeles som en jämnårig. De kallade honom helt enkelt »Filipp», utan att ens tillfoga epitetet »farbror». Som grodyngel snodde och myllrade de omkring honom, knuffade honom, hoppade upp på hans rygg, klappade honom på det kala huvudet, drog honom i näsan. Men allt detta tyckte han visst om, ty han protesterade aldrig mot de friheter, som de tog sig. Han talade endast mycket litet med dem, och när han gjorde det, skedde det på ett försiktigt, nästan skyggt vis, som om han fruktade, att hans ord skulle kunna besmitta eller på något vis skada dem. Så tillbragte han ett par timmar med dem som deras leksak och lekkamrat, betraktade med sina melankoliskt dystra ögon deras muntra, upplivade ansikten och lämnade dem sedan för att långsamt och betänksamt styra kosan till Vavilovs krog, där han stillatigande och skyndsamt söp sig redlöst drucken.
Nästan dagligen, då skolläraren kom hem från sina reporterpromenader, hade han med sig en tidning, och genast samlade sig omkring honom ett helt sällskap av förolyckade subjekt. Så snart de fick syn på honom, kom de fram ur alla vinklar och vrår på gården, somliga druckna, andra plågade av kopparslagare, var och en illa tilltygad på sitt särskilda sätt, men alla lika eländiga och smutsiga.
Där kom Aleksej Maksimovitj Simtsov, före detta jägmästare på ett kronohemman och numera gatukrämare, som handlade med tändstickor, bläck, blanksmörja och skämda citroner. Han var en gammal sextioårs man, klädd i en rock av segelduk och en stor hatt, vars tillknycklade brätte beskuggade hans pussiga, röda, av ett tjockt vitt helskägg inramade ansikte. Ur detta ansikte framtittade en liten eldröd näsa, tjocka läppar av samma färg och ett par cyniska, alltid tårfyllda ögon. Man hade gett honom öknamnet »Snurran», en benämning, som träffande karakteriserade hans klotrunda gestalt och surrande, klanglösa stämma.
Vidare dök där fram ur någon vrå före detta fängelsedirektören Luka Antonovitj Martianov, kallad »Spetsen» — en dyster, tystlåten, svartmuskig supare, som levde av att spela »klöveress», »knack», »polsk bank» och andra, lika snillrika som hos polisen illa anskrivna talanger. Han lät sin väldiga, så otaliga gånger genompryglade gestalt tungt falla ner i gräset vid sidan av skolläraren, blinkade med sina svarta ögon och sträckte ut handen efter någon kamrats flaska, i det han med hes basröst frågade:
— Får jag?
Också mekanikern Pavel Solntsev, en lungsiktig, trettio års man, uppträdde på skådeplatsen. Han hade fått vänstra sidan lamslagen i ett slagsmål. Det gula, spetsiga rävansiktet var ständigt förvridet av ett elakt leende, mellan de tunna läpparna syntes två rader svarta, av sjukdom förstörda tänder, och de sönderrivna trasorna hängde på hans smala knotiga axlar som på en klädhängare. Han kallades av sina kamrater »Avskrädet». Sitt uppehälle förtjänade han genom att sälja klädesborstar av lindbast, som han själv förfärdigade, och viskor av ett särskilt slags gräs.
Vidare kom en högväxt, knotig karl av obekant härkomst, en tystlåten och skygg människa med ett skrämt uttryck i de stora runda ögonen. Han hade redan suttit inne tre gånger för stöld. Hans tillnamn var Kisselnikov, men i härbärget kallade man honom aldrig annat än »Halvannan-Taras», då han var precis en halv gång till så lång som hans oskiljaktige vän, före detta diakonen Taras, som för superi och utsvävande levnadssätt blivit utstött ur det andliga ståndet. Diakonen var en liten undersätsig man med brett kämpabröst och ett runt, lurvigt huvud. Han dansade utmärkt och svor ännu bättre. I sällskap med »Halvannan-Taras» högg han ved nere vid flodstranden. Under sina fristunder berättade Taras för vänner och vem som ville höra på »historier ur egen fatabur», som han uttryckte sig. Vid åhörandet av dessa historier, vilkas hjältar mest var helgon, kungar, präster och generaler, spottade till och med stamkunderna i Kuvaldas natthärbärge av vämjelse, alldeles förbluffade över före detta prästens smutsiga fantasi, under det han med sammanknipna ögon och likgiltig min berättade sina otroligt oanständiga anekdoter och historier. Denna människas inbillningskraft var outtömlig, han kunde dikta och berätta hela dagen, från morgon till kväll, utan att upprepa sig själv en enda gång. Kanske hade en stor skald gått förlorad i honom eller åtminstone en mindre vanlig berättare, som förstod att ge liv åt allt omkring sig och med sitt visserligen grova och fula, men dock bildrika och kraftfulla språk inblåste en själ till och med hos stenarna.
Där fanns ytterligare en klumpig ung pojke, som Kuvalda döpt till »Meteorn». Han hade infunnit sig en dag för att tillbringa natten i ryttmästarens asyl och hade sedan till de andras icke ringa förvåning blivit en av härbärgets stamgäster. I början lade man icke märke till honom, han gick på dagen som de andra till sitt arbete. Men på kvällarna höll han sig alltid i närheten av den trängre krets av vänner, som ryttmästaren samlade omkring sig, ända tills han slutligen blev bemärkt av denne.
— Hör på, pys — vad är du egentligen för en? frågade honom Aristid Kuvalda.
— Jag är en barfotalasse, svarade pojken kort och rakt på sak.
Ryttmästaren mönstrade honom med en kritisk blick. Han hade ett enfaldigt ansikte med starkt framspringande kindknotor och trubbnäsa; håret bar han tämligen långt. Han hade på sig en blå blus utan skärp, och på huvudet satt lämningen efter en halmhatt. Fötterna var bara.
— Ett nöt är du, förklarade Aristid Kuvalda. Varför snor du alltid här omkring oss? Vi har inte något bruk för dig, min gosse … Super du? Nej? … Kan du stjäla? Lika lite. Gack därför och lär dig det och kom igen, när du har blivit en människa …
Pojken skrattade.
— Nej, jag vill stanna hos er …
— Varför det?
— Jo, därför …
— Ack, en sådan meteor! ropade ryttmästaren.
— Jag ska ge honom en orre, så han känner det, erbjöd sig Martianov.
— Varför det? frågade pojken.
— Jo, därför …
— Och jag tar en sten och slår in hjärnan på er, svarade pojken med all skyldig aktning.
Martianov skulle helst tagit honom i kalufsen med detsamma, men Kuvalda lade sig emellan.
— Låt honom vara, sade han, det är, när allt kommer omkring, en viss frändskap mellan honom och dig eller kanske med oss alla. Du vill örfila upp honom, utan att ge något skäl därför — och han vill leva här med oss, utan att ge något skäl för det, alldeles som du. Fan må ta honom … ingen av oss kan ju ge något skäl för att vi lever så här och inte annorlunda … Vi lever förstås — men varför? Jo, därför, är vårt enda svar … Och det säger han också … låt honom alltså vara i fred.
— Ni borde hellre hålla er borta från oss, unge man, rådde honom skolläraren, i det han såg på honom med sin svårmodiga blick.
Pojken svarade inte, utan stannade kvar. Småningom vande sig de andra vid honom och lade slutligen icke vidare märke till honom. Men han levde ibland dem och gav akt på allt.
Alla här uppräknade personer utgjorde så att säga ryttmästarens stab, och han kallade dem med godmodigt gyckel »fördettingarna». Utom dem hörde till härbärgets ständiga gäster fem eller sex »barfotalassar», lantfolk, som inte hade ett så skiftesrikt förflutet som »fördettingarna» att uppvisa. Fastän de i övrigt fått pröva ödets nyckfullhet lika bittert som dessa, var de innerst inne vida mindre förändrade och brutna än de. Den förfallne stadsbon förefaller alltid mera fördärvad och smutsig än hans urspårade broder från landet — det framgick tydligt av jämförelsen mellan de före detta »intelligenser» och de före detta bönder, som samtidigt bebodde Kuvaldas asyl.
Till den sistnämnda kategorien hörde närmast en gammal lumpsamlare, som kallades Tjapa. Han var ovanligt lång och mager och höll huvudet så, att hakan stötte mot bröstet, vilket gav hans skugga formen av en ugnsraka. Framifrån kunde man icke se en skymt av hans ansikte, och i profil såg man endast den väldiga kroknäsan, den hängande underläppen och de tjocka, vita ögonbrynen. Han var i fråga om tiden ryttmästarens äldste stamkund, och det hette om honom, att han hade mycket pengar gömda någonstans. Just för dessa pengars skull hade man för två år sedan farit med en kniv över hans strupe, och sedan dess hade hans huvud fått sin besynnerliga ställning. Han förnekade, att han alls hade några pengar, sade att man bara skurit honom i halsen »så där som vid ett vanligt slagsmål», och påstod att han sedan dess hade så lätt att samla lump och ben, eftersom huvudet alltid var böjt mot marken. När han kom skridande med sina vacklande, osäkra steg, utan sina vanliga yrkesattribut — käppen i handen och säcken på ryggen — såg han nästan ut som en sömngångare, och Kuvalda brukade då peka på honom och säga:
— Se, där söker köpmannen Judas Petunnikovs förrymda samvete sig en tillflyktsort! Titta, så fult och smutsigt och trasigt det ser ut, det där förrymda samvetet!
Tjapa talade med rosslande stämma, så att man knappt kunde förstå hans ord, och därför talade han också i allmänhet föga och var gärna ensam. Men för var gång det till härbärget kom en ny gäst, som drivits bort från sin by av nöden, råkade Tjapa i livlig oro och vrede. Han förföljde den stackaren med giftiga speglosor, som i ett ursinnigt kraxande trängde fram ur hans strupe, hetsade någon av de elakaste »barfotalassarna» på honom, hotade att på natten med egen hand prygla honom fördärvad och plundra honom och uppnådde till slut nästan alltid, att den skrämde bondtölpen försvann från Kuvaldas asyl och aldrig mer tordes visa sig där. Då först lugnade sig Tjapa och smög sig undan i någon vrå, där han lagade sina lumpor eller läste i en bibel, som såg lika gammal, smutsig och trasig ut som han själv. Han kröp åter fram, först då skolläraren kom med tidningen och läste högt ur den. Vanligtvis hörde Tjapa stillatigande på vad som lästes, stönade på sin höjd ett par gånger, men gjorde inga frågor. Men då skolläraren slutat läsa och vek ihop tidningen, sträckte Tjapa ut sin knotiga hand och sade:
— Ta hit! …
— Vad ska du med den?
— Jo, ta hit — kanske står det något om oss i den …
— Om vem? Om er? …
— Ja, om oss bönder …
Man skrattade åt honom och kastade åt honom tidningen. Han tog den och läste notiserna från de olika guvernementen, hur i den och den församlingen en hagelskur slagit ner all säden, hur i en annan trettio gårdar brunnit upp, och hur i en tredje en bondhustru förgiftat hela sin familj, med ett ord, alla de småmeddelanden, som vanligtvis offentliggörs om böndernas liv och är ägnade att framställa dem som olyckliga, elaka och dumma. Tjapa läste det brummande för sig själv, men om han vid sin läsning tyckte synd om dem det gällde eller kände skadeglädje, var svårt att avgöra.
Om söndagarna sysslade Tjapa aldrig med sitt yrke, utan tillbragte dem för det mesta med att läsa i bibeln, under det han oupphörligt suckade och brummade. Boken höll han stödd mot bröstet, och han kunde bli riktigt förargad, om någon händelsevis knuffade till den eller störde honom på något annat sätt.
— Hallå, du skriftlärde, ropade Kuvalda åt honom, låt den gamla luntan vara! Du begriper ju ändå inte vad du läser!
— Och vad begriper du då?
— Jag säger ju inte, att jag begriper något — men jag läser inte heller några böcker!
— Ja, men jag läser några, jag …
— Och förblir i alla fall ett nöt, förklarade ryttmästaren. Har du inte nog oro i huvudet av lössen, utan ska också släppa in tankar dit! Hur ska du kunna stå ut med det, gamla groda?
— Nå, jag har ju inte långt kvar att leva, svarade Tjapa lugnt.
En dag frågade honom skolläraren, var han egentligen lärt sig läsa.
— I fängelset, svarade Tjapa kort.
— Har du suttit inne då?
— Jag har väl det …
— Varför det?
— Jo … jag förgick mig … När jag kom ut, fick jag bibeln med … den var skänkt av ett fruntimmer … Å, i fängelset är det gott att leva, bror …
— Vad du säger! Hur så?
— Det bringar en till förnuft … Där lärde jag mig läsa … och fick en bok … alltsammans gratis!
Då skolläraren dök upp i härbärget, hade Tjapa redan länge hört till dess gäster. Han stirrade länge på nykomlingen — då han ville se någon i ansiktet, måste han böja överkroppen alldeles åt sidan — och hörde uppmärksamt på vad han sade. En dag satte han sig som av en händelse bredvid honom.
— Du har således varit en sådan där lärd en … Har du också läst den Heliga skrift?
— Ja, det har jag …
— Jaså … kommer du ännu ihåg något av det?
— Ja visst …
Gubben böjde överkroppen åt sidan och stirrade skolläraren misstroget in i ansiktet med sina hårda gråa ögon.
— Du vet, att där talas om amalekiterna …
— Ja — än sen?
— Var är de nu?
— De är försvunna från jorden … utdöda …
Gubben teg en stund och frågade därpå:
— Och filistéerna?
— De finns inte heller längre, Tjapa …
— Utdöda allesammans?
— Ja … alla …
— Hm … och ska vi också dö ut?
— Ja, när den tiden kommer, ska vi också dö ut, spådde skolläraren lugnt.
— Och från vilken av Israels tolv stammar härstammar vi?
Skolläraren såg på honom, funderade ett ögonblick och började därefter tala om kimmerier, skyter, hunner och slaver. — Gubben lutade sig alltmer åt sidan och stirrade på honom med en rentav skrämd blick.
— Det ljuger du alltihop! kraxade han, då skolläraren slutat.
— Varför tror du, att jag ljuger? frågade denne förvånad.